så långt borta, men ändå så nära

Kom hem från skolan för ett tag sedan och nu några bullar och juice glas senare känner jag mig redo för plugg. Usch jag som skulle bli nyttig och få tillbaka flåset. Man kan ju alltid drömma. Vill inte ens tänka på när vi ska springa spåret på fredag, jag kommer nog dö av en hjärtattack eller något liknande. Aae nu måste jag ta itu med spanskan,
talk to you later


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0